Min historia är inte unik.

livet är mycket mer värt än att kastas bort.
Alla kan gå ner i vikt. Det är en övertygelse som jag inte bara vill hävda med bestämdhet stämmer, utan även kan bevisa på ett jävligt tydligt sätt. Hur? Genom att jag själv vandrat samma väg, levt i samma mönster och insett att livet är mycket mer värt än att kastas bort. Jag har förlorat 35kg men vill inte på något sätt hävda att det är konstigt. Alla som på något sätt är överviktiga kan gå ner i vikt. Jag är inte unik eller på något sätt bättre än alla andra. Varför skulle jag vara det? Det jag kan göra kan de flesta andra göra. Men skillnaden är att vilja göra en förändring och att verkligen göra en förändring. Där faller folk på bekvämlighetens rep och tappar fokus.

Biggest looser blev min drivkraft.
Ett teveprogram, där har vi den yttersta sanningen för startskottet på min egen resa. Det kan tänkas låta banalt, men vad gör det nu när resultatet utav det föll ut riktigt bra. Biggest looser fick mig att inse att, fan det kan ju inte vara så svårt. Kan dessa feta amerikaner göra det, så kan jag göra det. Varför skulle jag vara sämre eller de bättre än mig? Så jag kikade lite då och då på programmet, såg mina egna problem växa på hög och insåg att jag behövde en förändring innan allting togs ifrån mig. Och hela tiden gick jag och tänkte på alla dessa människor som gjort detta före mig. Otroligt, tänkte jag, vad lite vilja kan förändra tillvaron för en människa.

Den inre bilden.
Så jag gjorde det. Jag skapade en bild, en inre bild, utav hur jag ville se ut och hur mitt liv skulle bli. Detta blev en morot som sen följde mig genom alla timmar på gymmet och ute i spåren. Den bilden frammanade jag vid varje tillfälle då allting kändes åt helvete. Då konditionspassen kändes som en mardröm eller vid varje styrkeövning som fick mina muskler att skrika efter syre. Jag blundade och såg mig själv 30kg lättare, jag öppnade ögonen och fullföljde övningen. Ibland har man nästan varit gråtfärdig och spyfärdig efter ett träningspass. Framför allt efter konditionspassen. Men med den inre bilden innanför näthinnan, detta ack så avlägsna men uppnåeliga mål, har jag fullföljt allting som jag innan träningen satt upp. Hade jag innan träningen bestämt att jag ska springa 40 minuter på bandet på den och den nivån så skulle jag fan i mig också gå igenom det utan att på vägen fuska. Du dör inte, du blir bara jävligt trött. Men lyckoruset efter ett sådant pass är svår att hitta någon annanstans.

Tänj gränser och bli aldrig bekväm.
Kruxet är att våga tänja på gränserna och aldrig bli bekväm i sin träning. Att ha mål och sträva efter en förändring kräver obekväma träningspass som ibland kan vara direkt plågsamma. Stå aldrig kvar på samma platå bara för att den känns bekväm. Klarar du springa 20 minuter på nivå 9 och har klarat det i några veckor så öka till att springa 30 minuter på nivå 9 eller 20 minuter på nivå 10. Du kan smyga in höjningen genom att springa 20 minuter på nivå 9 och de återstående 10 minuterna på nivå 10. Efter ett tag flyttar du gränserna tills du orkar springa 30 minuter på nivå 10, då är det dags att höja igen. Så gör du med allt du tar för dig i din träning. Hela tiden flytta gränser och söka nya höjder och nivåer. Det är så jävla lätt att bli bekväm och blir du bekväm så utvecklas du inte och träningen blir efter ett tag slentrian och ointressant eftersom du aldrig ser resultat.

Resultaten blir sen din morot.
Det är resultaten som är målet med hela din träning. Det är resultaten som ger dig ytterligare skjuts framåt i din utveckling. Och ja, det blir en fixering. När du så småningom märker att du börjar få resultat så kommer du aldrig vilja sluta. Resultaten blir din morot och din piska de dagar gymmet inte känns särskilt lockande. Vid ett tidigt stadium märker du att du med lätthet, om du ligger i med träningen och håller kosten (kommer till det i ett senare inlägg), förlorar två till tre kilo i veckan, om inte ibland mer. De mesta jag förlorat på en vecka var 4kg. Då kan du börja titta längre fram och skapa dig delmål. Helt i början tycker jag att det vore klokast att ha som delmål att komma igång, få hum om hur din kropp reagerar på olika sorters träning och ge dig på vågen efter några veckor och se om detta gett något resultat. När det första resultatet ramlat in som ett brev på posten så planerar du för framtiden. Sätt delmål, gärna många delmål, och se för guds skull till att det är så pass realistiska delmål att du med hårt arbete klarar det.

Mina egna nyare mål.
Jag är inte färdig. Jag har satt som mål att nå en ny höjd när det gäller min kondition. Jag har i nuläget en ganska stabil kondition men vill bygga vidare på detta och få en högre syreupptagningsförmåga för att lättare kunna föda mina muskler med syre så att jag orkar mer. Jag vill inte bara få bättre kondition, jag vill bli snabbare och uthålligare och kommer att påbörja en träningsperiod där jag kör en del intervaller. Första anhalt är Björnöbacken. Rapport kommer i senare inlägg.

Tror på er själva.
Men det viktigast av allt är att ni tror på det ni gör och att ni tror på er själva.
Jag kommer senare ta upp vilka problem som ni kan stöta på i eran träning och hur jag agerat i dessa situationer. Det är viktigt att vara medveten om att den här resan är relativt obekväm och att det kräver vissa saker utav er som utövare. Vi syns i marschallens skugga - som Katla skulle ha sagt.