Helvetespass i Björnöbacken.

201 plågsamma meter stod för dörren.

Träningsform: Kondition
Plats: Björnöbacken
Tid: Ca 14.00 - 15.00.

Först av allt måste jag konstatera att gårdagens träningsupplägg var bland det absolut jobbigaste som jag någonsin utsatt mig för. Och det på något sätt kändes redan innan jag började mina mödosamma springturer upp för Björnöbacken. I bilen på väg dit kände jag, fan vad har jag gett mig in på. Den känslan var både lite skrämmande och eggande på samma gång.

Efter en snabb inspektion valde jag att genomföra passet uppför liftspåren istället för mitt i backen som var lerig och spårig. Jag hade satt som mål att klara att springa upp för backen 10 gånger. Ett mål som jag redan efter tredje gången kände aldrig kommer att uppnås. Så jag sänkte målet till fem, allt över fem gånger var bonus.

Liftspåren blev mitt val av träningsplats. Stugan längst upp var mitt mål

1:a försöket:
Jag märkte att jag direkt missuppfattade och kanske även underskattade backens brant. Mjölksyran slog till direkt efter drygt halva backen och jag tvingades dra ner på tempot i slutet för att orka upp. Väl uppe kändes pulsen okej, jag var andfådd men inte dödstrött. Jag vilade ca en minut innan jag gick raskt ner för backen. Låren kändes okej i nedstigningen.

2:a försöket:
Efter att ha vilat i några minuter så körde jag på igen. Fortfarande hade jag som mål att klara tio försök. Jag märkte direkt att tempot blev för högt i början och jag fick problem vid den brantaste delen utav backen. Jag tvingade mig själv att fullfölja och väl uppe var jag mycket andfådd, men fortfarande på en hanterbar nivå. Nedstigningen gick bra utan känningar av mjölksyra.

3: försöket:
Jag försökte styra upp tempot från början genom att lägga mig på en jämnare nivå från början för att orka upp. Här sa det bara pang så slog mjölksyran till så kraftfullt att mina steg kändes som små blytunga myrsteg, men jag bara fortsatte. Rakt upp med blicken ner i backen arbetade jag mig sakteligen upp till toppen. Väl uppe var jag så andfådd att jag stod och hyperventilerade okontrollerat i kanske två minuter innan jag kunde resa mig och ta kontroll över mig själv igen. Ohyggligt men faktiskt jävligt skönt. Här förstod jag att jag aldrig kommer klara tio försök och satte målet till fem försök, allt över det var bonus. Nedstigningen blev en aning skakig när mina lårmuskler protesterade.

4: försöket:
Jag tog det lugnare i början och arbetade mig metodiskt upp. Här kände jag för första gången hur samtliga mina muskler i låret och magen kopplades in. En cool känsla som sporrade mig att ta i hårdare. Vid näst sista stolpen lade jag därför i en ny växel och spurtade upp de sista 15 metrarna. Samma sak nu som vid tredje. Jag hyperventilerade våldsamt och kunde inte resa mig på en bra stund. Jag sträckte på mig och passade på att njuta av utsikten.

5:e försöket:
Detta försök gick betydligt bättre än både trean och fyran. Därför bestämde jag mig för att köra ett försök i taget. Jag springer tills jag inte klarar mer. Det blev alltså ett försök till.

6: försöket:
Det kändes på något sätt att kroppen vant sig vid den kraftiga ansträngningen. Fortfarande mjölksyra som sprutade men den var hanterbar och jag hade lärt mig att parera backens alla branter på ett bra sätt. Jag orkade till och med spurta de sista femton metrarna. Så det blev ett försök till. Kanske skulle jag ta tio försök ändå?

7:e försöket:
Här var jag så fruktansvärt trött i slutet att jag tappade kontrollen över mina fötter och jag föll i sista branten när det var va fem meter kvar. Så satans trött och mjölksyran gjorde mig oförmögen att resa mig på ett tag. Magmusklerna drog ihop sig och låren bara skakade. Nedstigningen blev en aning stum.

8:e försöket:
Men det blev ytterligare ett försök. Jag är en idiot och jag älskar att utsätta mig för prövningar. Detta försöket blev dock det sista. I nedstigningen skakade mina lårmuskler så mycket att jag fick koncentrera mig på att inte ramla.

Betyg:
Helt klart en godkänd debut i Björnöbacken. Och helt klart en träningsform som jag vill köra vidare med. Jag var två försök ifrån mitt mål men jag var så slutkörd att jag aldrig skulle ha klarat ett försök till. Jag underskattade backen, branten och min egen kondition. Nu vet jag vad jag ska arbeta vidare med.